Jan in person
Jan
Portraited by
Kajsa Dymling
Jans123.se  My space on the web







Senaste uppdatering / Last update : September 12 / 2009


     Hem
Om jans123

Teknik
Möten
Texter
Bilder
Länkar
    Home
About jans123

Tech - stuff
Meetings
Texts
Images
Links

Dresden, andra vändan
Ett möte med en gammal dam som besökte dresden för andra gången i sitt liv

http://jans123.se
Dresden, andra vändan

(c) Jan Sjöholm

Till Dresden
Jag hade länge velat besöka Dresden, men det hade liksom aldrig riktigt blivit av, trots att jag ofta varit på resande fot ganska nära. En dag blev det trots allt av, för under ett besök i en liten polsk bergsstad ganska nära hörnet där Polen och Tjeckien möts så dök frågan upp om jag ville hänga med på en endagstripp till just Dresden. Naturligtvis! En tidig morgon bar det av västerut i en polsk gruppresa där jag nog kände mig lite vilse för polska är ett språk där jag visserligen kan beställa två öl och förklara att jag är hungrig något som förvisso bättrat på min skånska rondör, men det räcker knappast till någon intellektuell konversation. Nu var det till Tyskland vi var på väg så jag var inte särskilt bekymrad så där satt jag denna vackra vårdag i en gungande buss och lyssnade på ett språk jag inte begrep i närmare två timmar.

Inte bara polacker
Väl framme i Dresden var det bara att försöka lägga de andra resenärernas ansikte på minnet och försöka hänga med utan att komma allt för mycket på efterkälken.
Vi gick, tittade och begrundade. Varje möte med andra turistgrupper var välkomna för då kunde jag passa på att tjuvlyssna en stund på guider jag begrep lite bättre.
Tre damer i vårt sällskap var liksom jag lite udda i den i övrigt polska skaran. Två av dem gick tillsammans och talade tyska och en tredje, som också talade tyska men som gick för sig själva ansatte hela tiden guden med frågor, om vad blev jag inte klok på. Till sist tröttnade guiden och föste bort den vithåriga damen till mig, varför vet jag inte, men kanske han kände igen mig från någon annan resa.
Den gamla damen och jag försökte kommunicera på tyska, ett intressant språk men knappast mitt modersmål så helt flytande gick det inte. Vad jag fick höra var en del av hennes livs historia, en gripande del.

Evakuering
Som liten flicka alldeles vid krigsslutet befann hon, hennes syster och mor sig på flykt undan ryssarna som snabbt närmade sig. De dodde i Leigniz (dagens Legnica) men myndigheterna hade försökt få till stånd en ordnad evakuering till en linje väster om floderna Oder och Neise. Metodiskt, kvarter för kvarter sändes kvinnor och bar västerut och till slut hade det blivit hennes familjs tur. Med sig på evakueringståget hade de knappast fått med sig mer än kläderna de bar. Trängseln och oron var stor och en soldat i varje vagn hade förmodligen fullt upp med att hålla ordning på det överfulla tåget. Destinationen var Leipzig, men först skulle de övernatta i Dresden, en stad hon aldrig besökt. Trots de korta avstånden gick resan inte särskilt fort på det skadade och överbelastade järnvägsnätet.

Igenkorkat
Strax utanför Dresden stannade tåget. Det gick helt enkelt inte att komma in på den överbelastade bangården.De skulle få vänta på tåget till nästa morgon. Det var februari. Kylan trängde på och ångan från alla i vagnarna stod tätt. Kondensen på fönsterna gjorde det förmodligen omöjligt att se ut, men de olyckliga flyktingarna kunde inget annat göra än vänta, vänta och hoppas. Sent på kvällen fick den då lilla flickans mamma plötsligt panik. Hon ville bara där ifrån. Bort till varje pris. Länge bönade och bad hon den vaktande soldaten om att få lämna tåget och besöka sin syster som bodde bara någon kilometer bort från där tåget stod. Det var kanske sista chansen, nu när ryssen var på väg. De kanske aldrig mera skulle få träffas. Soldaten var stenhård. Hans order var enkla; ingen lämnar tåget, ingen stiger på tåget. Mamman tjatade, bönade och bad. Till sist gav han med sig, men med sig fick de en sträng förmaning att vara tillbaka före gryningen. Ingen skulle vänta på dem, de skulle helt vara i ryssarnas våld om de inte hann undan. Mamman kunde knappast svara, snyftande drog hon med sig sina små flickor och störtade iväg i natten. Slutligen kom de fram till den lilla byn där systern bodde, men det blev knappast ett glädjefyllt möte.

Eldregn
Det var den natten Dresden bombades. Bomber föll. Explosioner hördes miltals. Brandbomber lyste upp över hustaken, hus och bråte från explosionerna brann, allting brann. Hela resten av natten bombades staden och bombandet fortsatte från hög höjd långt in på nästa dag. Ingen vågade ge sig av in mot Dresden. Livrädda beskådade familjespillran förödelsen på avstånd. Nästa dag igen hade de försökt ta sig in mot staden, men brändernas våldsamhet hade skapat uppvindar av orkanstyrka. De väntade ytterligare en dag innan de kunde gå in mot staden som fortfarande brann våldsamt, men det kom inte särskilt långt. På vägen passerade de platsen där tåget stått. I den avlånga kratern efter bombmattan låg lite förvridna metalldelar, medan resten av skrotet var utspritt över terrängen. Loket och de många över lastade vagnarna hade fått ta emot en full bomblast. Överlevande? Tre, en kvinna och hennes två döttrar som inte varit just där.

Glasgow
I en paus i berättandet frågade jag försiktigt var hon nu bodde.
”Glasgow”
Men då kunde vi ju prata engelska! Med en suck av lättnad växlade jag språk och vi talades vid ytterligare en stund.
Kvinnans man, barn och barnbarn skulle också varit med, men de hade velat åka ytterligare en bit österut, till Wrocklaw. På tyska tiden hette staden Breslau och förklarades för fästningsstad av Hitler. Breslau var bland de sista platserna som gav upp och det var först efter belägring och hårda strider som staden föll, efter Berlins fall.

Efter ytterligare en stunds samtal föll den gamla kvinnan tillbaka till tyskan i sitt tal. Det var alltför gripande för henne, den här stunden i hennes andra besök i Dresden.